Men nu har jag hittat iaf en duglig ersättare till honom (hade helst sluppit men ja vissa saker är större i livet än löpning - jag vet att det är svårt att tro men så är det) nämligen att lyssna på radio. Haha en så löjligt enkel sak egentligen, men jag insåg det först i torsdags.
Vägen fram till radiolyssnandet:
I början när jag sprang lyssnade jag på musik, oftast Bloody Beetroots, men grejen med musik är att man så väl känner till alla låtar och vet hur dom börjar och slutar, det för mig helt enkelt inte framåt på ett bra sätt.
Sen slutade jag helt med att ha något i öronen, det funkade helt ok, alla olika ljud i naturen gör att man håller sig ok alert och det händer hela tiden något som förflyttar ens fokus från ens trötta smärtande vad och gör så att man orkar några km till.
I torsdags fick jag för mig att lyssna på radio, mest för att ipoden inte var laddad, och wow! helt plötsligt hade man något som distraherade en och ersatte den förlorade vännen i spåret! Christer i P3 och sanning eller bullshit fick mig att le stort och fnissa lite galet (folk som mötte mig tittade lite konstigt på mig ja) men det var oförutsägbart och helt fantastiskt, meningarna avlöste varandra och man kunde aldrig veta vad som skulle hända från minut till minut. Att dom sen spelar en låt då och då som gör att fötterna jobbar snabbare är inte heller fy skam.
Jag tycker att jag blir med medveten om löpningen samtidigt som jag får en extra liten push från pratet - låter det helt tokigt?
Jag tycker det är lite skrämmande med alla löparbloggare som tipsar och housdänga efter housedänga - det måste ju vara förjävligt trist att bara springa till dunk dunk dunk tickiticktidunk...
Hur gör ni när ni springer? Musik? Inget alls? Radio? Ljudbok? Fågelkvitter?
Ikväll sprang jag till P3 återigen och programmet P3 Planet, nästa gång blir det nog en dokumentär!
